sto

Är Barfotalöpning Farligt?

Det är en varm sommardag -09, jag kollar mig i spegeln och försöker förstå vad det är som driver detta knasiga beslut. På bänken framför mig ligger boken "Born To Run", i den delar Tarahumara indianerna sin löpteknik; lätt på foten, snabba steg- "Det verkar ju inte så svårt, du behöver ju bara testa 1km?" 

En blick faller på mina Saucony löparskor. Tjocka, extra dämpade och bra för min fot. De får vänta på hyllan idag, och i dem, mina dyra hålfotsinlägg.

Varsamt tar jag mig ut, trots många mil i ryggsäcken så känner jag mig som en gröngöling som tar sina första steg. Asfalten är varm under mina bara fötter. 



Så börjar jag springa. I mitt huvud löper mantrat "lätt och snabb, lätt och snabb..". Då inser jag att indianerna har rätt, för jag känner varje steg och det går lätt och snabbt. Med självförtroendet ökar också mitt tempo. 

Jag susar förbi ett par äldre damer som promenerar, de kollar konstigt och pekar på mig, jag hälsar glatt och fortsätter med ett leende. 

Om de bara visste vad jag hade hittat. Då hade de också slängt av skorna och glatt sprungit barfota med mig. 

I 10 år av min ungdom har jag tvingats anvvända styva och hårda inlägg, för att jag var plattfot- det var så man löste saker, det var så min pappa gjorde mot sin fallna hålfot. 


När mina fötter nu äntligen känner marken. Så vill de aldrig stängas in igen. 

Jag når vägens slut. Mitt mål. 1km helt barfota! Jag är euforisk. Detta är rätt väg för mina fötter. Om ändå alla "experter" kunde sagt detta från början. 

Det är en obeskrivlig lycka. Mina fötter känns starka och laddade med kraft för att bära mig mil efter mil.

Hur Lång Tid Tar Det Att Vänja Sig Vid Barfotaskor



Men när jag väl känner mig redo att ta nästa steg, då dyker en stickande känsla upp under foten. Så låg till en början att det känns som att foten håller på att domna. Jag skakar av det och fokuserar på åt vilket håll jag ska springa. 

Men den ligger kvar, och inte bara stickande numera, den ökar kraftigt och börjar övergå till riktig smärta. 

Något under min fot vill ha min uppmärksamhet och kämpar ivrigt för att få den. Förvånad lutar jag mig framåt och lyfter upp foten till knät. Vad jag ser under foten gör mig helt stel.  

Jag har slitit upp huden från tårna, en del av trampdynorna och jag lämnar tydliga röda spår på asfalten efter mig. Euforin tar en snabb vändning åt panik. 

En knappt 5 minuter fantastisk barfotalöpning går över till en skräckhistoria och en smärtsam gång hem på hälarna.

Jag måste stanna på varje bänk, och som salt i såren så möter jag damerna igen, de lämnar bänken de vilar på till mig. Jag skäms. Hur kunde detta gå så fel? 


Är barfotalöpning farligt? 

Detta experiment kunde ha inneburit ett blodigt slut för min barfota-resa. Hoppet om barfotalöpning och starka fötter kanske inte var för en plattfot som mig. fördömd till ett liv i hårda inlägg och trånga skor. Som tur var för mig, så köpte jag inte den slutsatsen. 

Att springa barfota är inte farligt. Den Insikten lämnade jag den dagen med- barfotalöpning är inte farligt; men min teknik var det. Men den kan jag göra något åt! 

Bara för att något är “naturligt” innebär inte det att man kommer undan att lära sig rätt teknik. speciellt om man aldrig gjort det tidigare.

Det lärdomen fick jag ta den hårda vägen för att förstå. 

/Robin