sto

FreeFoots resa: Börjar med Magnus

En sen lördagkväll i maj, 2010, på en bastubrygga i goda vänners lag. Kom samtalet in på- hur håller man sig aktiv hela vägen fram till 65?

Min bakgrund är som beachvolleybollspelare på elitnivå. Jag har lagt ned mängder av timmar på träning, under flera års tid. 

En period som jag insett gett mig mycket positivt även efteråt, all tid man varit barfota och tvingats vara otroligt agil och rörlig. 

Men den tiden är förbi, och hur ska jag nu göra för att hålla mig i form?


Var hittar man då motivationen?

Vi var inställda på att ”behöva” något för att dra sig ut och hålla igång. Något som väcker motivationen till att träna.

Vårt samtal där på bryggan kom in på att lösningen är tydliga mål och uppgifter, för att hålla träningen igång och förbli motiverad hela vägen. 

Lidingöloppet- det är ett mål värdigt vår motivation! Det är en ordentlig tuff uppgift, jämfört med den betydligt ”enklare” uppgiften av ett 1/2-mara. Och i en roligare/tuffare terräng. 

Den kvällen blev det spikat och 2 dagar senare var vi anmälda- och i september samma år går startskottet. Men, 3.2mil är långt, riktigt långt

Det lindrar heller inte att "alla" berättar hur långt det är, samt att "du känner väl till Aborrebacken?" Om du nu, som jag då, inte kände till den, så är det Loppets längsta backe, egentligen inte så mycket av en backe. Men den kommer efter 2.5 mil av tuff löpning, så när man ställs inför den så är man inte direkt superfräsch i benen för att börja ta sig uppförs.


Förberedelserna inför Lidingö

Sommaren löpte på och vi förberedde oss så gott vi kunde. Den längsta sträckan vi var uppe i var ca 1.8 mil, som längst. Bara 1.4 mil ifrån Lidingöloppets 3.2..

I sann god träningsanda hade jag ju också satt upp fullt realistiska personliga mål för mig själv, som att det inte var nog att springa Lidingöloppet, jag skulle göra det under 3 timmar.

September kom och vi hamnade i sista startgruppen, toppen. Men till slut stod vi där vid linjen, startskottet gick och vi bar iväg.

Första milen var ett enda stort stim av människor, men vi hittade snabbt det så kallade Prat-tempot och drog om mängder samtidigt.

Efter halva loppet skiljs vi åt, och jag kom sakta men säkert närmare den där backen. Den som ALLA hade förvarnat mig för. 

Taktiskt nog så hade jag redan på förhand bestämt mig för att gå upp, så jag gick upp, vilket avdramatiserade alla farhågor. 

Men jag hade aldrig väntat mig det som kom kort efteråt. Ytterligare någon km, så kom den långsammaste kilometern jag gjort i hela mitt liv. 

Det var som att springa på två “träben”. Stelt och jobbigt. Jag sänkte på tempot för att ta i trä. Och efter en stund gav det med sig och jag kunde ta mig över mållinjen. 

Väl i mål, får jag reda på att jag även slagit mitt andra mål, mitt tidsmål på 3h, med 2.5min till godo!


Lidingöloppet- startskottet på något mycket större

Man kan tro att min prestation var toppen av min berättelse. Det är enkelt att sätta mål, i teorin, men i det praktiska utförandet inte lycka motivera sig. 

Men att JAG lyckades och nu ska berätta för alla hur du sätter mål, går över mållinjen på en vilja av stål och klarar allt du tror på! 

Den dagen så kan man tro att det är själva loppet, abborebacken eller mina träben som skulle sätta den starkaste känslan i mig. Men så fort jag lämnat målfållan, så känns kroppen fräsch och jag känner att jag mår riktigt bra.

Detta är än idag en av mina största löpupplevelser och blev startskottet för att utforska löpning på det sätt som vi människor är skapta för. 

Här kom insikten om hur och på vilket sätt skor direkt påverkar mitt sätt att springa. I detta utforskande om hur vi människor är byggda för att röra oss, gav mig lättheten i min egna löpning.

/Magnus, FreeFoot: Göteborg